En familjecentral där socialarbetare kommer att samarbeta sida vid sida med barnavårdscentral.
Dit är familjer välkomna. Det är bra. Antagligen riktigt bra.
Jag fick en inbjudan till invigningen.
En, vid första anblicken, färgglad och inbjudande inbjudan.
När jag tittade igen, såg jag det och undrade, vad är en familj och vem är välkommen?
Är en ensamstående med barn, en familj?
Är ett samkönat par med barn, en familj?
Är ett äldre syskon som tar hand om sitt yngre syskon, en familj?
Är en kvinna och en man som väljer att skaffa barn tillsammans, men inte är ett par, en familj?
Är en farfar som är familjehem till sina barnbarn, en familj?
Är plastsystrar, bonusbröder, styvmammor och extrapappor, en familj?
När jag tittade på bilden, den färgglada, så såg jag en blå figur utan hår, en mindre grön figur utan hår, en rosa figur med tofsar i håret och kjol och en orange figur med längre hår och kjol.
En kärnfamilj.
En kärnfamilj som i strikt mening är en familj som endast består av en man, en kvinna och deras gemensamma barn.
Ja, visst är det så, att många familjer ser ut så. Och säkert är det så, att en väljer rosa till flickor och blått till pojkar. Men alla familjer ser inte ut så, inte de jag känner privat och inte heller de jag har träffat i mitt yrkesverksamma liv.
Ständigt påminns vi om, genom bilder, texter, förskolepersonal, bvc, sjukvård, socialtjänst, klädbutiker, parkeringsplatser, media, böcker, resebolag...ja, jag kan fortsätta men låter bli, hur vi bör vara för att passa in och hur en familj bör se ut.
Alltså en riktig familj, med en riktig man, en riktig kvinna och pojkar som är pojkar och flickor som är flickor. Eller?
Min önskan är, att alla familjer ska få finnas. Finnas, synas och känna sig välkomna, även på en familjecentral!
Jag undrar bara, hur svårt kan det vara att bara ta ett litet steg mot heteronormen?
Så snälla, gör om och gör rätt!
