Komma ut

"Ett litet steg för mänskligheten, med ett stort steg för mig."
Anja Pärson- Sommar i P1, 23/6-12

Anja Pärson kom ut idag, för hela Sverige. (Om du missade det, kan du lyssna HÄR.)

Jag ramlade in en bit in i programmet och satt med lurarna i öronen på Kallbadhuset i Malmö, tårarna rann när jag tog in deras historia. Anjas tvekan, "hur kunde det bli så här, jag gillade ju män" och om att våga erkänna gamla åsikter. Om att vara hel och sammansatt, om att vara två personer i en. 

Då, för sjutton år sen, var jag var tillsammans med Micke, tills en kväll när jag och och några från min gymnasieklass befann oss på en pub. Där på pubens toalett ändrades hela min världsbild, golvet under mina fötter försvann och hela min självbild förändrades. Linda kysste mig och efter det blev inget sig likt. 

Jag kommer ihåg det bankande hjärtat av kärleken, jag kommer ihåg rädslan för att berätta, känslan av samhörighet som gick sida vid sida med känslan av utanförskap. Jag visste samtidigt att jag aldrig skulle kunna vända tillbaka. För när känslan av att ha hittat en pusselbit av sig själv, som man inte visste att man fattades, för att bli hel hittas, då vill man ogärna kasta bort den. 

Sen den kyssen, har jag kommit ut. Ibland ett par gånger på en dag och ibland går det längre perioder mellan. Nej, jag berättar inte om min läggning, utan det kanske handlar om att presentera någon eller berätta om något som har hänt och mitt val av partner lyser igenom. Så länge som heteronormen fortfarande råder och att man förutsätter att det alltid är en man och en kvinna som är normen, så länge måste dialogen fortsätta.

Jag håller inte med dig, Anja Pärson.

Varje steg vi tar, är ett stort steg för mänskligheten!

Vikten av att få äga sitt namn

Hösten 1984, hade jag precis börjat ettan och jag var på väg att fylla åtta år. Jag låg på soffan i rummet som fungerade som kontor i vårt lilla radhus och pratade med min mormor. Jag förklarade för henne, att jag verkligen inte gillade mitt namn, Pethra, det namnet som min föräldrar visst enats om ett par år tidigare.

Jag kommer fortfarande ihåg känslan av att inte passa ihop med mitt namn. Jag avskydde det.

Min mormor svarade med att hon inte heller gillade sitt tilltalsnamn Maj-Britt, utan hellre hade velat heta Barbro, och fortsatt med att informera sitt lilla barnbarn om att man kunde byta sitt namn. Kanske menade hon inte att man bara kunde byta från en dag till en annan, men jag hörde bara det, att man kunde byta.

Byta sitt namn? Lyckan var fullständig. Kavat och fylld av förhoppning traskade jag ut till mina föräldrar och informerade om att jag inte skulle heta Pethra längre. Jag kommer ihåg pappas lite överlägsna skratt och frågan om vad jag då skulle heta? Så långt hade jag inte tänkt, men snabb som jag var hasplade jag ur mig, att jag skulle heta Cindhy. Vilket jag visserligen också var döpt till, men det viktigaste var att jag slapp heta Pethra.

Dagarna gick och irritationen växte i det lilla radhuset, då jag inte svarade eller kom när föräldrarna kallade. När dörren rycktes upp med frågan, varför kommer du inte, svarade jag att jag heter Cindhy och heter inte Pethra längre.

Envisheten visade sig även i skolan, när jag vägrade att svara fröken eller någon annan i klassen.

Så efter en tid gav mina föräldrar upp och ändrade mitt tilltalsnamn och berättade för släkt, skola och vänner, att det var Cindhy som gällde. Jag är fortfarande tacksam för att mina föräldrar förstod att jag menade allvar och verkligen ville byta namn.

Varför väljer jag då att berätta om min historia?

Jo, för att jag vet hur viktigt det är att få bestämma vem en är och vilket namn en ska få ha.

 "Vi kan konstatera att äntligen, snart tre år efter den så kallade ”Jan-Olov Madeleine”-domen, finns en enhetlig rättspraxis där individer får välja namn utifrån andra omständigheter än kön. Detta är en efterlängtad och betydelsefull framgång för hbtq-communityt. Det innebär att fler personer nu kan välja ett namn som bättre stämmer överens med deras identitet och levnadssätt, vilket förenklar och förbättrar livet i vardagen, säger Kerstin Burman." (RFSLs hemsida)

Vill du läsa hela artikeln, gå in HÄR.

Har du en ny man?

Min son ska snart börja i fjärde klass, med ny fröken, nytt klassrum och med nya utmaningar.
Fjärilar fladdrade i magen på honom, så jag bokade in ett möte med den nuvarande läraren och den nya.
Under samtalet pratade vi om sonen, om styrkor och om vad han kan tänkas behöva extra hjälp med.
Sen pratade vi även om att sonen bor växelvis hos mig och hos den andra föräldern, då jag berättade att sonen hade syskon hos den andra föräldern.
Den nya fröken frågade då mig om jag hade en ny familj.
-Nej, svarade jag.
-Men har du inte en ny man då? fortsatte hon aningens nyfiket.
-Nej, det har jag inte. Men om jag skulle ha en ny människa i mitt liv, skulle det inte vara en man, svararde jag kränkt.

Välkommen

Välkommen till human by Cronjezons blogg!


Under det senaste året har jag upptäckt att det finns ett behov av att lyfta frågor kring heteronormen och hbtq (homo, bi, trans och queer). Eller rättare sagt, har jag under det senaste året utbildat i frågorna, vilket har lett till att jag har startat företaget human by Cronjezon.

I den här bloggen kommer jag att lyfta vardagliga saker, tolka samhällets normer, tycka till eller bara lyfta glädjeämnen.

Vi är många som kämpar för ett öppet samhälle, där alla ska få älska den hen vill och få vara den en är, och detta är ett sätt för mig att försöka göra skillnad.

Vill ni veta mer om mitt företag, finns jag att hitta på cronjezon.se.

Välkommen!