RIP- Rest in peace, heteronormen!

Äntligen, så landar en krönika så rätt!

Kort och enkelt skrivs orden som pekar på det viktiga. På två olika sätt.

Det första som Patrik Lundberg tar upp och som du kan läsa i Aftonbladet eller HÄR, är hur man som heterosexuell och cisperson* aldrig behöver komma ut och hur man bara glider med i det redan förutbestämda, heteronorma livet. Och om man bara för några minuter tänker sig in i hur det skulle vara, att istället vara homosexuell eller transperson i situationerna som Patrik Lundberg skriver om, är livet kanske inte riktigt lika enkelt.

Men det viktigaste av allt är, att HBTQ-personer kan inte som kan förändra familjer, samhället och världen själva. Alla måste vara med och bidra till det bättre!

"Det är inte mycket begärt, att offra ett inövat mönster för att alla ska få samma rätt till kärlek och lust.

Heteronormen har förpestat och förminskat tillvaron för miljontals människor i tusentals år.

Men det är vi som bär orden och ord är makt. Vi kan lämna smutsen bakom oss." 

(Patrik Lundberg, Aftonbladet)

Så, rest in peace, heteronormen, rest in peace!

* 
Heterosexuell
En person som har förmåga att bli kär i, attraherad av eller kåt på personer med annat och/eller motsatt kön. 

Cis-person

En person vars juridiska kön, biologiska kön, könsidentitet och könsuttryck är linjärt, hänger ihop och alltid har hängt ihop enligt normen. Exempelvis en person som föds med penis, ser sig själv som kille och har könet man registrerat som kön i folkbokföringen. Ordet rör könsidentitet och könsuttryck och har ingenting med sexuell läggning att göra. Cis är latin för ”på samma sida”. 

Homosexuell

En person som har förmågan att bli kär i, kåt på och/eller attraherad av personer av samma kön. Homosexualitet definieras i svensk lagstiftning som en av tre sexuella läggningar.

Transperson

Transperson är ett paraplybegrepp. Med transpersoner menas oftast personer som genom sina könsuttryck och/eller könsidentiteter avviker från könsnormen. Det kan till exempel vara transvestiter, transgenderister, dragkings/ dragqueens, transsexuella, intergender och intersexuella. Begreppet är inte tvingande; det står var och en fritt att definiera sig som transperson eller inte. Transpersoner kan uppfatta sig varandes män, kvinnor, både man/och kvinna eller neutrala, oberoende av om deras biologiska kön och juridiska kön är manligt eller kvinnligt. Transpersoner kan också välja att inte definiera sitt kön alls. Det finns även olika åsikter om fetischistiska transvestiter bör inkluderas i begreppet eller inte. Att vara transperson har inte något med personens sexuella läggning att göra. Det hänger istället ihop med personens könsidentitet och könsuttryck och hur dessa relateras till personens biologiska kön. Transpersoner kan vara hetero-, homo-, bi- eller asexuella eller definiera sin sexuella läggning på annat sätt, precis som vem som helst.

(lånat av RFSLs begreppslista)

Vad skulle du välja?

Den snart elvaårige sonen och jag tittade på den här kortfilmen, "What if straight was gay and gay was straight" en film om hur det skulle kunna se ut om normen var homosexualitet. 

Filmen är ganska stark och känslan av hur det känns att vara utanför normen tydlig.

Sen ställde sonen frågan som etsade sig fast, som tydliggjorde det som många tänker, den frågan som är avgörande och som ständigt måste få sitt svar.

"Vad skulle du välja, mamma?"

Jag frågade om han menade om jag fick välja mellan att vara homosexuell, bisexuell eller heterosexuell.

Ja, det var det han undrade. Jag hade många utläggningar i mitt huvud kring kärlek, åtrå och val. 

Men inga av dem kändes relevanta att diskutera.

Jag frågade sonen vem han älskade mest? Sin syster eller bror?

Båda lika mycket, blev svaret.

Men om du måste välja mellan mig och din andra förälder då, vem skulle du välja?

Jag kan inte välja, svarade han och tittade på mig som om han förstått något.

Jag svarade, det går inte att välja. 

Det går inte att välja din sexuella läggning, inte heller vem du blir kär i.

Men om jag skulle få önska, 

skulle jag önska en värld fri från våld, inskränkthet och hatbrott, där jag inte skulle behöva förklara eller försvara min kärlek, inte heller ständigt behöva se mig om över axeln med risk för våld eller misshandel.

Vad skulle du välja?

HBT-certifiering & lika vård och bemötande för alla?

Idag uttalar jag mig i SYDNYTT om HBT-certifiering

Varför?

Jo, för att ALLA har rätt till ett bra bemötande och rätt vård. Inom vården, som reportaget handlar om, men så även andra som socialtjänst, polis och skola.

För det är ju så att den övervägande majoriteten aldrig behöver ifrågasättas, bli kränkta eller osynliggjorda på grund av sin sexuella läggning eller sin könsidentitet.

Det blir då en icke-fråga som man kanske inte ens reflekterar över.

Men glädjande är att Region Skåne väljer att HBT-certifiera vårdcentraler, det är bra. 

Men det viktiga är att alla har rätt till att ha möjlighet att ta sig till en vårdcentral med bra bemötande, inte bara de som bor nära, är tillräckligt friska att ta sig dit eller har pengar.

Det handlar inte om att vara "specialiserad" på frågor som rör HBT, utan att man har rätt att bemötas på ett korrekt, respektfullt sätt där medarbetarna har kompetens och kunskap,

oavsett om det handlar om polisen man möter när man blivit utsatt för ett hatbrott, om det är en socialsekreterare som ska göra en utredning varför hen mår dåligt eller en vårdpersonal som ska vårda.

Så mer grundläggande utbildning inom HBTQ för att öka medvetenhet och kompetens

så att alla transor, flator, gay, homosexuella, queer, transsexuella, bisexuella, polygamister, bögar

har får rätt bemötande som varje cis och heterosexuell person tar för självklart!

"Jävla flator"

En blomma till Anja Gatu!!

Några dagar har gått nu, sen det värsta drevet skrevs. Först av män, sen om män.

Och i helgen hängde jag med människor som skulle kunna räknas som familj och under frukosten kom kommentaren från en av männen, att han inte uppskattar damfotboll och diskussionen var igång.

Det finns ett otroligt stort behov för män, ja jag skriver män, för än har jag inte mött någon som kallar sig kvinna som haft behovet att säga att de inte uppskattar/gillar/vill se på damfotboll (eller herrfotboll) eller för den delen någon annan sport där kvinnor (eller män) deltar. 

Varför är det så viktigt att berätta för andra vad man inte gillar, just för att det handlar om kvinnor?

För inte hör jag att man berättar om hur lite man gillar att se på tennis när det är fotbolls-EM, eller att friidrott är döden att titta på när det är skidskytte på TV? 

Nej, på något underligt sätt vill man på olika mer eller mindre oskyldiga sätt säga att kvinnor är sämre och mindre underhållande än män, vilket får mig att undra om vi kommit någonstans i arbetet framåt.

Den andra delen i diskussionen är näthatet mot kvinnor, som skrämmer mig. Kanske skrämmer det mig ännu mer eftersom jag räknar mig till kategorin "flator", som flitigt använts i det synliga hatet, just nu mot vårt fotbollslandslag.  "Jävla flator" och spelarnas sexuella läggning, som Anja Gatu skriver, verkar vara ett argument för att försöka göra fotbollen och landslaget ointressant. Antagligen är det så och ja, det känns både primitivt och inkompetent, men det som gör mig mest orolig är den homofoba människosynen. Synen på att människor är annorlunda beroende på vem de älskar och vilket kön de själva och den som de älskar har. 

Så jag förstår inte hatet. Inte alls! 

Men det ska inte få flöda fritt, utan diskussion och agerande. Aldrig!

För alla som utövar sport, tränar och kämpar för sin egen del, för sitt lag och för sitt land och som underhåller med spänning och för alla kvinnor, män, hen, jävla flator, horor, homosexuella och andra som inte håller sig inom ramen- tack för att ni berikar världen! 

Den naturliga våldtäkten.

I den här artikeln från SVT (7juli 2013) uttalar sig Sven-Åke Hammar, presstalesman hos polisen Västmanland och när jag läser börjar fundera på hur vi ser på sexualitet, våld, övergrepp och retorik.

"-Det är naturligt att det blir fler överfallsvåldtäkter på sommaren, när folk är mer lättklädda och oftare rör sig utomhus." säger Sven-Åke Hammar.

Vad händer i dig, när du läser den meningen?

Sen när blev det naturligt att våldta? Att mot någons vilja, tvinga på denna samlag eller annan jämförbar handling.
Om man är lättklädd och rör sig utomhus, ska man då räkna med att någon kanske våldtar en då?

Är det så, att vi än en gång hamnar i att vi människor måste tänka på vad vi ska ta på oss, inte dricka alkohol eller vistas ute under sommartid, för då får vi skylla oss själva? Att rättsväsendet fortfarande väljer att ifrågasätta brottsoffrets utseende, klädsel och promille i blodet istället för gärningspersonen.

I samma artikel tar man upp antalet våldtäkter som anmälts förra året, 6320 stycken och av dom är ca 10% överfallsvåldtäkter, alltså inte av någon känd gärningsperson. För mig är siffran väldigt hög, för siffrorna är människor. Cirka 630 kvinnor och män har blivit överfallna och våldtagna. Och anmält till polisen!
Frågan jag ställer mig är, hur många som valt att inte polisanmäla för att man påverkats att rättsväsende och samhällets attityd, DU FÅR SKYLLA DIG SJÄLV. För kanske var hen både lättklädd, alkholpåverkad och utomhus?

Är det inte dags att
1. polisen gör skillnad på sexualitet och övergrepp
2. polisen riktar sina insatser och hittar strategier för att bekämpa de brott som ökar
3. polisen utbildar personal så att de på ett kompetent sätt kan hålla förhör med både brottsoffer och gärningsperson
4. polisen ser till att presstalespersoner är kompetenta nog att inte uttrycka sig på ett sätt som Sven-Åke Hammar/ inte ha personer inom myndigheten med åsikter som uttrycker det naturliga med våldtäkter.
5. media skrapar lite mer på ytan, när myndighetspersoner uttrycker sig som ovan.


Alla där ute, önska mig lycka till att jag klarar mig i natt.
För jag ska ta på mig en urringad klänning, ge mig ut på stan för att kolla på fotbolls-EM och säkert dricka en och annan öl....