Igår ville jag slåss. Slåss mot krafter som inte går att slåss mot.
Jag ville argumentera. Men där ingen argumentation biter.
Det finns människor som säger sig älska, de som kallar sig familj och som funnits där alltid.
Det finns människor som säger sig vara troende, som har en religion att luta sig mot.
Som inte är ett val utan en övertygelse. Som inte aktivt behöver tänka själv, för andra gör det åt dom. Andra gör tolkningar av den heliga boken och själv behöver man då inte aktivt leta efter sin sanning.
Jag är inte teolog, inte ens konfirmerad och kyrkan har jag lämnat även på pappret, men det jag trots allt vet är att, störst av allt är kärleken och att det där med att döma andra inte funkar.
Inte enligt Matteus 7:1, där det står: "Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med, skall ni bli dömda..."
På nära håll har jag fått se, uppleva och känna på vad som händer i familjer där det finns en stark kristen religiös övertygelse som mött kärleken mellan två människor. Två personer som är olika till utseende, kropp, tankar, uppväxt, yrke, fritidsintressen, ålder och känslor, som det brukar vara när kärlek uppstår mellan människor. Det som blivit familjekaos är att människorna råkat ha samma kön.
Det som har hänt är att man på olika sätt tagit handen från sitt barn. Martyrskap, sorg och ilska har visat sig på olika sätt. Skuld och skam har lagt sig som en blöt yllefilt över livet för "den som älskar".
Man säger att man inte förstår, men man vill inte förstå.
Man säger att "den som älskar" ska ha respekt för att det inte finns förståelse.
Man ber för "den som älskar", trots att bönerna inte är önskade om "tillfrisknande".
Man lämnar rummet när "den som älskar" kommer in och visar sitt misstycke.
Man vill stå upp för sitt syskon, samtidigt vill man inte ta hela konflikten med föräldrarna.
Man säger, hur kan du göra så här mot mig?
Man säger att kärleken mellan människor är fel.
Man dömer.
Dessa föräldrar, syskon och familjer tror jag inte förstår hur mycket skada de gör.
Hur fruktansvärt det är att från en dag till en annan bli behandlad som en helt annan person.
Den som har varit älskad ett helt liv, är inte värd att älskas mer. Och även om hon kanske är älskad, så väljer man att inte visa det längre. Man väljer avstånd.
Jag har försökt att förstå, respektera och stundtals ignorera de faktum som finns, att familjen aktivt utesluter, gör illa och psykiskt, verbalt och i skrift gör klart att "den som älskar" är fel, gör fel, väljer fel.
Trots detta så finns det bara en sak som "den som älskar" vill. Att få bli accepterad och fortsatt älskad.
Hur det än är, så är det inte religionen i sig som är emot kärleken mellan alla människor, utan människan som utövar sin religion eller tradition. Och hoppet om att människor ska öppna sina hjärtan, välja sin egen väg och älska sina barn och sina medmänniskor utan villkor, finns fortfarande.
Jag hoppas!
(1 Joh 4:7-21)
"Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: ”Jag älskar Gud” men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder."
Till alla som älskar!
