2013.
Året då jag har stora förhoppning om ansvarstagande och öppenhet.
I diskussioner med människor kring frågor som rör det utanför heteronormen,
så är det vissa uttalanden som kommer igen.
"Men har vi ändå inte kommit rätt långt i Sverige?"
"Du vet, chefer har så många olika saker som de måste ta hänsyn till gällande arbetsmiljö."
"Vi behöver ingen utbildning i hbtq, vi behandlar alla lika."
Det finns många svar och argument kring dessa uttalanden och då jag arbetat inom kommunal verksamhet, så vet jag att tid och budget även är tunga argument mot att arbeta med vissa frågor.
Om vi har kommit långt i Sverige, när:
En
fjärdedel av de unga homo- och bisexuella kvinnorna uppger att de har försökt
ta livet av sig.
Var
femte, 19 procent, av 16–25-åringarna i gruppen homosexuella och bisexuella har
utsatts för fysiskt våld av en förälder, partner eller annan närstående vuxen.
Det är en dubbelt så stor andel som bland unga heterosexuella.
Bland
de unga homosexuella och bisexuella är det 65 procent av kvinnorna och 48
procent av männen som har blivit bemötta på ett kränkande
sätt och många unga
homosexuella, bisexuella och transpersoner har lågt förtroende för polisen,
skolan, sjukvården, socialtjänsten och arbetsförmedlingen på grund av att de
känner sig diskriminerade i mötet med personalen. (Källa: Hon, hen, han)
så skulle jag inte säga att vi har det.
Att chefer har mycket att ta hänsyn till, absolut.
Men det kan ändå inte vara så att de väljer bort att arbeta med frågor som rör vissa av sina medarbetare.
Vad innebär det att behandla alla lika?
Är det verkligen likabehandling?
När människor fortfarande får kränkande kommentarer på gatan, inte kan vara öppna på sina arbetsplatser, inte känner sig trygga i samhället, inte blir accepterade i sina familjer, inte får rätt bemötande eller vård, då har vi fortfarande mycket kvar att arbeta för.
Ibland känns glaset halvfullt,
ibland känns glaset halvtomt.
Men vi är många som kämpar för att fylla på!
Heja oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar